Min stackars lilla plutt. Igår var vi iväg till barnmorskan och Vincent lekte av sig i lekrummet sålänge. Onni fick jaga :). Sen blev jag klar och vi klädde på oss och skulle hem. Vincent hade fått på sig alla kläder men ville gå iväg och jag skulle bara ta på mig jackan. Då snubblar han och tar inte emot sig utan ramlar rakt framåt och slår i tänderna/munnen. Aj aj usch han var helt otröstlig. Jag har nog bara sett och hört honom så ledsen en gång tidigare och det var när han var 3 månader. Åh det är så svårt att veta vad man ska göra, vyssja och viska såja såja men inget fungerade. Det hela vart ju inte bättre av att jag väckt honom tidigare när vi skulle iväg och han var supertrött när detta hände. Men allt vart bra då vi kom hem och han somnade direkt. Sedan busade han och skrattade massor efter det så han verkade inte ha jättont. Efteråt har vi inte märkt något förutom att han verkar vara öm och blir ledsen om man kommer åt munnen. Så någonting har ju hänt men om det är tandköttet eller tänderna vet vi inte än. Vi väntar några dagar och ser om tandköttet ändrar färg, då ska vi åka och kolla det.

Det gick jättebra hos barnmorskan och mina värden var bra. Så fick jag lyssna på hjärtljuden som hon hittade direkt. Häftigt att höra att det finns ett hjärta därinne. Men bebis vart suris och började sparka direkt när hon satte mojängen på magen haha. Vi hörde sparkarna och jag kände dem samtidigt dessutom kunde jag se hur hela magen hoppade. Det trodde jag inte man kunde såhär tidigt men uppenbarligen. Såg också hur ena sidan på magen buktade ut lite och när hon tog bort apparaten då försvann "bulan" till det normala, då la sig nog bebisen tillrätta igen.